Livstecken

Jag är sjuk!! Så förbannat sjuk har jag varit att jag stundom önskat att jag skulle trilla av pinnen. Men samvetet skällde ut mig för den tanken, när jag vred på huvudet och såg på min yngsta son som satte sig upp med hög feber och hostade sina astmatiska lungor ur sig. Han hade ju redan astmaproblem som inte gått över, när baskeluskerna slog oss med full kraft. Så han fick dubbelt upp av hostan. Vi andra har haft en svår jobbig-jag-dör-snart-av-smärta-om-jag-måste-hosta-igen hosta. Men hans tog skrämmande höjder. Och jag har suttit med tårar i ögonen över hans tillstånd och önskat så innerligt att jag finge byta med honom.

Idag är första dagen vi känner oss lite bättre och orkar sitta och så ett tag. Härom natten började jag få feber kramper, och jag är en sån där som alltid får hög feber och tål 42 grader utan sådana dumheter. Vilket jag skrämt min mamma med många gånger under min uppväxt. Så jag undrar just precis HUR hög feber jag hade.......

Innan Alvedonen ens hann sluta verka var febern över oss igen dygnen runt. Barnens tilltro till mig har varit beundransvärd. "Mamma kom" vaknade jag i mitt feber rus av, eller "mamma hämta" osv. Helt säkra på att jag var fullt kapabel att göra det med. Jag skakade, svajade betänkligt och höll i mig i alla möbler och annat som hållas i kunde, medans jag sakta sakta tog mig fram, var ooootroligt nära att både ramla och svimma de flesta gångerna kan jag säga.

Bara att försöka hålla reda på vilken tid vem tog alvedon sist, eftersom febern var tillbaks 3 timmar efter vi svalt alvedonen och så snart kan man ju inte ta dem igen. Antingen frös vi så vi skakade, eller så svettades vi ut febern i floder. Men oftast frös vi och ibland gick inte febern ner mer än lite grann, för att börja stiga två timmar senare igen. Snuviga, hostande febriga varelser har vi varit helt utslagna i en vecka nu. Alla hostmuskler har värkt så vi varit tvungna att vika oss dubbel för att klara av att hosta, till slut låg vi ihoprullade som bollar hela tiden för att kunna ligga still. Och i bröstkorgen har det känts som tusen nålar.

FYY tusan sån jämarns bakterie vi råkat ut för!! Men nu idag känns det som om det har vänt. Vi förväntar oss att vi blir bättre och bättre dag för dag nu.

Men detta är anledningen till att jag inte har bloggat på länge. Ja, till att jag inte gjort NÅGOT utom att ligga halvdöd. Känns otroligt skönt att orka sitta upp en stund igen!! Jag bjuder på en bild av mina gamla nålbundna sockar, som jag har på mig. Har ni någonsin sett ett par så sönderstoppade någon gång?! *skrattar* Jag kommer ihåg hur noga jag var i början när jag stoppade dem, tog samma växtfärgade garn och gjorde så fint så det inte syntes.......ja som ni ser försvann den noggrannheten någon gång på vägen och byttes ut mot "I don´t give a shit bara de är hela" typiskt mig att alltid alltid få ett par favoriter och slita ut dem fullständigt.
Må ni vara frisk!
Disa