Holmön

Igår var jag ut på Holmön för mina småsystrars mamma Toras begravning. En gång i tiden var hon som en mamma för mig, och betydde väldigt mycket för mig. Vi hade många roliga stunder, även våra duster och bråk, men mest hade vi roligt. Och hon fanns där för mig under en jobbig tid i mitt liv, och lärde mig mycket. Och när jag befann mig 70 mil bort, skrev hon långa brev och ritade teckningar (speciella som jag älskade) som hon skickade med. Dessa brev gav mitt liv en ljusning för en stund. Och betydde otroligt mycket för mig. Hon kämpade mot cancern i flera år, och i dec gav hon upp och lämnade jordelivet.

Igår var en sorglig dag, jag grät floder men det var utan tvekan den bästa och vackraste begravning jag någonsin har varit på. Tora hade skrivit ett brev som hon ville att prästen skulle läsa upp, och det gjorde han. Det kändes verkligen som om hon lämnade en hälsning från andra sidan när vi hörde hennes typiska ord och fast alla grät, fick Tora oss att skratta lite med vid ett ställe i brevet.

Det kändes tomt att åka till Holmön utan att hon fanns där. Jag kan knappt fatta att hon är borta. Det är så tragiskt med. Efter sig lämnade hon två tvillingdöttrar som snart fyller 11, och två äldre nu vuxna (fast jag har svårt att vänja mig vid att mina smågumsor är stor nu) döttrar. De två äldsta Irina och Nadja är mina halvsystrar. För tio år sedan stod hon i kyrkan och döpte sina nyfödda barn och nu finns hon inte mer. Det känns så orättvist.

Över kvarken for vi med en Svävare, första gången för många av oss att åka svävare. För de som inte vet, ligger Holmön utanför Umeå och räknas som Sveriges soligaste ö. Där är väldigt vackert på sommaren och ett besök är att rekommendera.

Nu vart detta ett sorgligt inlägg, men det kan inte hjälpas. Jag kände att jag behövde skriva det.

Tora! Vi syns på andra sidan, tills dess kramar jag om Irina och Nadja lite då och då från dig och förmanar dem när det behövs!
Disa