måndag 25 juli 2011

Medans vädergudarna rasar


Sitter jag och stickar på mitt koft projekt. Det har varit dåligt väder sedan i fredags nu, och det har regnat så in i norden att man fick prata högt inne för att höra varandra. Det dånade när regnet piskade mot marken. Det har åskat och haft sig med. Nu blåser det som bara den och regnar lite smått. Det kommer och går.

Kanske passande för sinnesstämningen vi alla hamnat i på grund av det som hänt i Norge. Ju mer jag läser om det ju mer förfasas jag. Skräcken de måste ha gått igenom, skräcken föräldrarna genomlider. Jag skulle inte klara av att förlora mina barn. Det skulle jag inte mäkta med. Inte med förståndet i behåll. Ändå får så många världen över tvingas gå igenom sådant hela tiden.

Jag oroar mig alltid för mina barn. Min äldsta säger "jag är sexton nu mamma, du behöver inte oroa dig mer" och jag svarar "SKOJAR du!? När du var liten och låg i sängen i ditt rum och sov på kvällen visste jag att du var trygg, nu måste jag undra hela tiden som du flänger runt med kompisar, kör moppe hit och dit, far på festival i Stockholm osv. För att inte tala om hur det blir när du flyttar hemifrån, då kommer jag jämt att få oroa mig...*drar efter andan beredd att fortsätta*...." Då kramar han om mig och skrattar lite och säger "men mamma jag är både smart, stark och snabb så du BEHÖVER inte oroa dig för mig mer" och går in i sitt rum. Där står jag och tänker "vänta du bara tills DU får barn" för mig själv. *äter upp mina ord till mina föräldrar, om hur fjantig jag tyckte de var som oroade sig över mig*

Antar att man oroar sig för sina barn hela livet!!....I vart fall, från det ena till det andra, är det inget uteväder och har som sagt inte varit det heller på dagar. Således stickas och virkas det en hel del, ses på film, läser, lyssnar på ljudböcker osv. Men rastlösheten lockar mig till att tänka på nya projekt hela tiden.....har fått en ny ide som vanligt. Men hittils har jag lyckats hålla mig till de andra fyrtio projekten jag har på gång. *skrattar*
Frid!
Disa

10 kommentarer:

Maritas Maskor sa...

Det låter som om ni har fått vårt väder nu... vi har också haft åska och en av nätterna blixtrade det hela tiden utan att det hann att dundra nått emellan...
Det är verkligen tur att stickor och virknålar funkar utan el och allt modernt som kan slås ut. Det räcker med en fotogenlampa :)
Jag tror inte heller att man nånsin slutar att oroa sig för barnen. Precis som du säger, så har man ju mer kontroll på det när de är mindre och större möjlighet att "plåstra om". När de blir äldre så är det inte säkert att man alltid har möjlighet att lösa allt åt dem. (Säkert inte meningen och det bästa om man kunde heller, men ändå... man vill ju...)
Jag känner igen det där med att rastlöst tänka på allt nytt man vill hinna, medans man skyndar sig med det pågående...Jag är likadan.
Just nu tvingar jag mig att komma igång med ihopsyendet av min gästabudsklänning... Jag vill så gärna vara med och så, men har egentligen ingen lust att sy just nu... Hoppas att jag får lust när jag kommer igång :)
Kram på dig!

The Knitwit sa...

Vilken vacker färg på din stickning!

Vad gäller oron för barnen tror jag att man alltid bär den med sig och sällan är den rationell...

Regreening sa...

Du skriver så bra om livet...

Mmatilda sa...

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer, säger man ju och det är nog sant. Man oroar sig för andra saker när barnen växer upp än när de var små. Men ingen förälder i världen skulle kunna tänka ut att oroa sig för det som verkligen hände i Norge - det är så overkligt hemskt. Och ingen människa i världen skulle behöva vara med om det.

Hedvig sa...

Åh, skulle vilja att det regnade här också. Det har legat i luften i flera dagar men vägrar släppa loss...

Astrid sa...

Men åh, vad kul med vikingamarknad. Hade inte en susning om det! Passar oss utmärkt :D
Känner igen de där orden: "både smart snabb och stark". En av pojkarna lyfte mig och bar mig dit han tyckte jag skulle vara, med ett leende, dessutom.

retrostuff sa...

Vilken härlig färg på ditt koftprojekt! Kul med marknad, mindre kul med oro. Nä, det tar inte slut det där oroandet. Min Disa (19) säger - Men, mamma, jag vet att du inte vill lägga dig i... fast det är rätt skönt att du gör det. Yess!
Min mamma sa, när alla barnbarnen för sådär 20 år sedan dök upp:
Oj, nu får man börja oroa sig igen.
Skön kväll och med hopp om bättre väder,

Lena sa...

Vårt väder har också varit uselt men inte så riktigt illa som det varit de östra delarna av Sverige. Men nu skiner solen och har gjort det i några dagar. Men det kanske beror på att jag började jobba i måndags efter tre veckor semester. Men nu får min kollegor, som fortfarande, har semester ett fint väder. Plus alla andra. Dä ä bra!!
Min äldsta son är sexton och tjejen är fjorton. Så det, som sagt, spelar inte någon roll vad gamla våra barn blir så finns alltid undran om de har det när de inte är hemma eller så.
Mina och min mans barn är de alltid.
Så jag skickar över en tanke till vår grannar i Norge.

Madeleine sa...

Vilken alldeles underbar färg! :)

Linda sa...

Det är klart att vi stickbloggerskor är snälla och länkar, vi är ju ett sällsynt trevligt och väluppfostrat släkte! :) Ha det bra!