Ja, ibland krävs det inte mycket för att man ska bli glad inte. Jag har letat dessa sockar jag nålband för kanske tre år sedan i över ett år nu, utan att finna dem. Men så fann jag dem idag!! SOM jag har letat och letat och letat dem. Men de finns alltid där man minst anar det.
Lyckligt iklädd mina nålbundisar, traskade jag runt här och tänkte att inte behövs det mycket för att glädja mig inte! *skrattar*
Frid!
Disa
10 kommentarer:
Jättefina sockor, en härlig varm färg.
Det är så det skall vara...det vardagliga skall ge en glädje.
Så du lider av "lånare" du också?:) Jag slutar aldrig förundras över hur saker kan försvinna och hur man än letar så är de borta, för att sedan helt plötsligt dyka upp igen på en plats man vet att man har letat.
Själv saknar jag ett urgammalt tidningsurklipp med instruktioner om hur man slår frivoliteter. Det dyker väl upp vad det lider... :)
Du kan ju inte säga A utan att säga B! Var låg de?!?!?!
Vilken tur att du hittade de fina sockarna igen.
Här hemma flyttar herr Gilbert runt på våra saker. Han är huset förre ägare som inte längre finns, men han gillar fortfarande att busa med oss. =)
/Anna
Härligt! :)
Visst är det konstigt hur saker bara försvinner ibland... Tur att du hittade dem nu i allafall, för de är jättefina! Önskar att jag var så duktig som du i att nålbinda!
Härligt härligt ja ibland behövs det inte mycket...fniss
Kram
Kan man få ett råd, du som är så duktig på nålbindning?
Om jag vill nålbinda med ett tvåtrådigt ullgarn och göra en sjal. skulle du binda om två eller tre trådar då?
Kram, Marita
Vilken tur att du hittade dom till slut!
Grattis till de funna sockorna och till att du kan glädjas åt det lilla! Det är verkligen en god egenskap (som jag själv tränat upp rejält sedan jag blev sjuk).
Hoppas dock att du snart inte ska behöva dem - I Bohuslän känner man att våren är på väg...
(Tack för snäll kommentar om koftan, som jag faktiskt trots allt använder nu...)
Skicka en kommentar