Sommardagar och hundprat

Dagen efter förra inlägget fick vi kanonväder igen och har haft det sedan dess. Jag fick rå om gravida lillasyster (och lov att lägga ut henne på bloggen) på stranden i härligt väder och glad hund och son badade för fullt. Likaså lillasysters pojkvän. När jag ser hur mycket vatten hon har fått av graviditeten i kroppen för minnena mig tillbaks till då jag väntade min yngsta. Jag hade fruktansvärt mycket vatten i kroppen de sista månaderna. Jag har storlek 37 på fötter, men fick gå i kärlekens 42:or.....

Men i skrivandets stund har hon haft värkar i två dygn och det vankas snart liten flickbaby. Det blir nog skönt för henne att få bort vattnet och en väldigt speciell tid då de blir föräldrar, då det är deras första barn. För det finns ingen tvekan i mitt sinne om att det är en flicka hon får. Jag har aldrig i hela mitt liv haft fel hittils. Jag vet oftast vilket kön de som är gravida väntar. Och lillasyster får tveklöst en flicka. Jag väntar spänt på nästa besked......frågan är om jag kommer att sova alls inatt.....*ler*

De flesta dagar har spenderats på stranden denna vecka, och vi märker tydligt att Mirra är en tuff tjej som blir otroligt uppspelt och glad om man istället för en pinne kastar en liten stock. Hon vill kämpa ordentligt märker man hela tiden. Hon är väl för stark för små fjantiga pinnar och leksaker helt enkelt. Med det uttrycket ser hon i vart fall på oss om vi kastar något litet. Hon springer och kastar sig i vattnet efter stocken, hon simmar fort fort och hon gräver och springer hit och dit. Underbart att se.

Hon är en blandning av Pitbull Terrier/Amstaff om jag missat att säga det. Och drygt ett år. Orädd och älskar skogen, havet och att åka bil. Hon är väldigt intelligent och har en underbar personlighet och äääälskar att gosa. Hon vaktar oss och jag kan tänka mig att om någon skulle anfalla en, är de nog död sekunderna efter. På en kvällstur jag gick ensam med henne kring halv tolv på natten, närmade sig en ganska stor karl och att han betedde sig MINST sagt skumt när han gjorde det. Och han såg inte henne först heller, då hon var bakom en buske och det från hans vinkel inte syntes att jag höll i ett koppel.

Tre meter ifrån oss varnade hon honom. Han hade inget mot oss att göra där vi var en bra bit in i en dunge om han då inte tänkte göra just oss något. Han sa inget, men känslan man fick när han stirrade och närmade sig gick inte att ta fel på. Efter varningen från Mirra tog han ett steg till, hon sprang mot honom tills kopplet tog slut medans hon morrade djupt och mörkt och spände upp sig liksom. Då vände han direkt och gick raskt bort. Hon hade koll på honom tills han inte gick att se mer. Och var alert och lyssnade och tittade lite då och då åt det hållet på väg hem. Så man kan nog känna sig trygg med vår tuffa lilla sötnos. *ler ömt* Allt detta utan den minsta inverkan från mig. Om man inte räknar det jag tänkte och kände då vill säga. Fast jag var som beredd att försvara henne, sån är jag i min natur. Att hon skulle försvara mig fanns inte i min tanke alls.

I mina ögon är hon för söt för att vara respektingivande, men jag har sett häpet på många, många människors reaktioner då jag kommer gående med henne. De tar omvägar och lyfter ut sina cyklandes barn i gatan fast hela trottoaren är fri och de ser att jag stannar och håller kopplet jätte kort så hon inte kan gå till dem. Irriterade miner från en hel del och folk som hoppar till, byter till andra sidan gatan, lyfter upp sina barn i famnen och vrider dem bort från sidan de möter oss på osv osv. Det känns som orättvist mot den fina varelse hon är. Dömd i förhand liksom. Hon som är den snällaste och underbaraste lilla sötnosen. (men uppenbarligen skulle försvara oss om det behövs) De ser på henne som om hon kommer att anfalla dem vilken sekund som helst och är en iskall mördarmaskin eller något. Känns tråkigt och ledsamt. Många många elaka sjuka människor, har tvingat dessa fina hundar till att bli något de inte är och gett dem ett dåligt rykte. Hetsat dem och behandlat dem illa. *ryser med tårar i ögonen*

Hon hamnade som liten valp hos knarkare med, som misskötte henne grovt och var elak med henne. Som tur var fick hennes uppfödare reda på det och for dit och hämtade hem henne igen. Mitt hjärta blöder då jag tänker på vad de kan ha utsatt henne för. Särskilt då jag såg hennes reaktion då jag skakade till ett par blöta jeans jag skulle hänga upp efter tvätt. Hon gick förbi mig då och hukade av snärtljudet som om hon skulle få en smäll rakt över ryggen och började springa och darra. Jag tog henne i famnen och klappade henne och pratade snällt tills hon slappnade av igen. Och när jag hänger tvätt skakar jag inte ut plagg så det blir snärtljud längre. Nu är hon trygg hos oss och ingen ska någonsin få vara dum med henne igen!! (grannen Ronny som hon hamnade hos innan oss är alltså inte den som knarkat och varit dum med henne)

Från det ena till det andra så började jag på en filt i rosa alpackagarn i torsdags på stranden och jag försöker virka på för att hinna få den klar. Nu när hon har haft värkar i två dygn känns det ju liksom lite bråttom.....så det blir en enda stor mormorsruta med någon kant på. Så det går fortast möjligast, och något man näst intill kan göra i sömnen.

Idag plockades även sommarens första smultron på strå och skogens första mogna blåbär. Det var mumsigt att inmundiga kan jag säga!!
Må gott!
Disa