måndag 31 januari 2011

Diana Gabaldon


En av mina absoluta favorit författare är Diana Gabaldon. Hon är genialisk!! Jag läser en pågående serie av henne som börjar med boken "Främlingen" och den senaste boken i serien är "Som ett eko". Jag hade småläst lite i den, men bara ca 200 sidor. När jag var sjuk dock läste jag över 800 sidor i den, alltså läste jag ut den.

Jag älskade den, som de andra 6, men till skillnad mot dem - lämnade hon oss hängandes. Så har hon aldrig gjort förut, och min första reaktion var "människan har skrivit en bok på över 1000 sidor, kunde hon för böveln inte ha skrivit 60 till, så vi fick veta hur det gick!!!!!!??". För det slutade ooooootroligt spännande på alla sätt och vis. Och med tanke på hur lång tid det tar henne att skriva en bok och sedan innan den kommer till Sverige, lär jag få undra och längta länge!

Nåväl, för er som inte har upptäckt hennes böcker ännu - LÄS DEM! Jag lovar, ni ångrar er inte. Böckerna har allt, och man vill aldrig att de ska ta slut. Och för mig som älskar Skottland, hjälper det ju med att en av huvudpersonerna är en rödhårig skotte från 1700 talet på närmare två meter. Men hans fru är född på 1900 talet......och går igenom tiden vid de stående stenarna. Och detta få hon ihop så bra att befann man sig på platsen, skulle man tveka innan man satte foten innanför stencirkeln. *skrattar*

Deras kärlek är underbar att läsa om. Deras äventyr är spännande, och grymheten man då och då får läsa om är hårresande. Och humorn är enorm. Hon kan verkligen få en att känna och se allt framför sig som ingen annan kan. Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa nästa bok.
Må gott!
Disa

söndag 30 januari 2011

Holmön




Igår var jag ut på Holmön för mina småsystrars mamma Toras begravning. En gång i tiden var hon som en mamma för mig, och betydde väldigt mycket för mig. Vi hade många roliga stunder, även våra duster och bråk, men mest hade vi roligt. Och hon fanns där för mig under en jobbig tid i mitt liv, och lärde mig mycket. Och när jag befann mig 70 mil bort, skrev hon långa brev och ritade teckningar (speciella som jag älskade) som hon skickade med. Dessa brev gav mitt liv en ljusning för en stund. Och betydde otroligt mycket för mig. Hon kämpade mot cancern i flera år, och i dec gav hon upp och lämnade jordelivet.

Igår var en sorglig dag, jag grät floder men det var utan tvekan den bästa och vackraste begravning jag någonsin har varit på. Tora hade skrivit ett brev som hon ville att prästen skulle läsa upp, och det gjorde han. Det kändes verkligen som om hon lämnade en hälsning från andra sidan när vi hörde hennes typiska ord och fast alla grät, fick Tora oss att skratta lite med vid ett ställe i brevet.

Det kändes tomt att åka till Holmön utan att hon fanns där. Jag kan knappt fatta att hon är borta. Det är så tragiskt med. Efter sig lämnade hon två tvillingdöttrar som snart fyller 11, och två äldre nu vuxna (fast jag har svårt att vänja mig vid att mina smågumsor är stor nu) döttrar. De två äldsta Irina och Nadja är mina halvsystrar. För tio år sedan stod hon i kyrkan och döpte sina nyfödda barn och nu finns hon inte mer. Det känns så orättvist.

Över kvarken for vi med en Svävare, första gången för många av oss att åka svävare. För de som inte vet, ligger Holmön utanför Umeå och räknas som Sveriges soligaste ö. Där är väldigt vackert på sommaren och ett besök är att rekommendera.

Nu vart detta ett sorgligt inlägg, men det kan inte hjälpas. Jag kände att jag behövde skriva det.

Tora! Vi syns på andra sidan, tills dess kramar jag om Irina och Nadja lite då och då från dig och förmanar dem när det behövs!
Disa

torsdag 27 januari 2011

Blommor och tidiga vårkänslor





Idag var det kring noll grader otroligt nog, solen sken en stund i vart fall och jag fick såna VÅRKÄNSLOR!! Jag längtar efter att känna planteringsjord mot mina fingrar, värmande sol, luften full av blom och ört doft och ljudet av havets outtröttliga vågor. *drömmer mig bort* Men tills dess virkar jag på mitt andra projekt och luktar på blommorna i köket. De luktar ljuvligt de med.

Jag har försökt att fota den lilla sjalen flera gånger nu, men inga absolut INGA bilder blir ens halvbra. Jag får försöka i morgon igen. Under tiden får ni kika på mina köksblommor och mitt andra pågående virk projekt.
Lev väl!
Disa

måndag 24 januari 2011

Solpromenad





Jag har varit på en underbar solpromenad i skogen med Gumman och Sebastian min yngsta son. Vi är så gott som frisk nu tack och lov. Hostar lite bara. För några veckor sedan var snödjupet här 132 cm, sedan dess har det snöat en hel del och mycket har snöat över. Bilar som stått länge på tex en parkering, syntes inte ens. Det vart svårt för plogbilarna att veta vad som var bilar och vad som var snöhögar.

I skogen var den upptrampade stigen vansklig. Man gick i godan ro och så helt plötsligt sjönk man ner upp till ljumsken och satt nästan fast. Så man försökte gå på lätta fötter, för att slippa sjunka ner. På en bild så ser man en samekåta överöst med snö, såg så skojit ut. Snart vet man inte att den är där under om det snöar mer.

Gumman sprang på och busade och lekte. Hon älskar att leka i snön och hon plumsade och sprang som en tättvilling mest hela tiden. Man blir glad av att leka med henne och titta på när hon springer och leker själv med. Det var bara 8 minus med, så det var en mysig promenad och UNDERBART att komma ut igen.

Inomhus pågår mina projekt för fullt. Nålbinder, stickar, virkar och syr på tenntråds armbandet. Gör lite här och där på alla projekt. Förhoppningsvis blir något klart snart. Under tiden ska jag försöka gå och fota den röda sjalen, för imorgon ska den ges bort.
Må gott!
Disa

onsdag 19 januari 2011

Smulpaj och virkerier



Det är ett säkert tecken på att jag börjar bli frisk, när jag ställer mig och bakar blåbärs smulpaj, stickar några varv och sedan virkar lite med!! Jag håller för närvarande på med två virk projekt, vilka jag inte ska jinxa med att berätta om, men jag visar lite av det ena projektet i form av virkade blommor. Modellen har jag kommit på själv, fast det finns ju liknande förstås, men ingen exakt som denna.

Stickar gör jag på en löskrage, polo eller vad man ska kalla det. Enkel stickning bara, så jag slipper tänka och bara uppnå den där meditativa sinnesstämningen. Jag följer givetvis inget mönster, så man får som en liten överraskning när det blir klart. Vart det bra eller inte?! *skrattar*

Vi är inte frisk ännu, men vi har blivit bara bättre och bättre. Det var den maffigaste bakterie vi någonsin har råkat ut för det där!! Stämmer in på svin influensan, men vi kan förstås inte veta. Nu när vi är så mycket bättre, hoppas jag det var svin influensan, för det skulle betyda att vi är immun nu.

Färdig innan vi blev sjuk är den röda lilla sjalen med. Men den har inte nått sin väg till kameran ännu. Den ska ges bort nästa vecka, och jag TROR att jag har lyckats göra den tillräckligt liten för tjejen som ska få den. Hon ville ha den jätte liten. Hoppas hon ska gilla den.
Frid!
Disa

lördag 15 januari 2011

Livstecken


Jag är sjuk!! Så förbannat sjuk har jag varit att jag stundom önskat att jag skulle trilla av pinnen. Men samvetet skällde ut mig för den tanken, när jag vred på huvudet och såg på min yngsta son som satte sig upp med hög feber och hostade sina astmatiska lungor ur sig. Han hade ju redan astmaproblem som inte gått över, när baskeluskerna slog oss med full kraft. Så han fick dubbelt upp av hostan. Vi andra har haft en svår jobbig-jag-dör-snart-av-smärta-om-jag-måste-hosta-igen hosta. Men hans tog skrämmande höjder. Och jag har suttit med tårar i ögonen över hans tillstånd och önskat så innerligt att jag finge byta med honom.

Idag är första dagen vi känner oss lite bättre och orkar sitta och så ett tag. Härom natten började jag få feber kramper, och jag är en sån där som alltid får hög feber och tål 42 grader utan sådana dumheter. Vilket jag skrämt min mamma med många gånger under min uppväxt. Så jag undrar just precis HUR hög feber jag hade.......

Innan Alvedonen ens hann sluta verka var febern över oss igen dygnen runt. Barnens tilltro till mig har varit beundransvärd. "Mamma kom" vaknade jag i mitt feber rus av, eller "mamma hämta" osv. Helt säkra på att jag var fullt kapabel att göra det med. Jag skakade, svajade betänkligt och höll i mig i alla möbler och annat som hållas i kunde, medans jag sakta sakta tog mig fram, var ooootroligt nära att både ramla och svimma de flesta gångerna kan jag säga.

Bara att försöka hålla reda på vilken tid vem tog alvedon sist, eftersom febern var tillbaks 3 timmar efter vi svalt alvedonen och så snart kan man ju inte ta dem igen. Antingen frös vi så vi skakade, eller så svettades vi ut febern i floder. Men oftast frös vi och ibland gick inte febern ner mer än lite grann, för att börja stiga två timmar senare igen. Snuviga, hostande febriga varelser har vi varit helt utslagna i en vecka nu. Alla hostmuskler har värkt så vi varit tvungna att vika oss dubbel för att klara av att hosta, till slut låg vi ihoprullade som bollar hela tiden för att kunna ligga still. Och i bröstkorgen har det känts som tusen nålar.

FYY tusan sån jämarns bakterie vi råkat ut för!! Men nu idag känns det som om det har vänt. Vi förväntar oss att vi blir bättre och bättre dag för dag nu.

Men detta är anledningen till att jag inte har bloggat på länge. Ja, till att jag inte gjort NÅGOT utom att ligga halvdöd. Känns otroligt skönt att orka sitta upp en stund igen!! Jag bjuder på en bild av mina gamla nålbundna sockar, som jag har på mig. Har ni någonsin sett ett par så sönderstoppade någon gång?! *skrattar* Jag kommer ihåg hur noga jag var i början när jag stoppade dem, tog samma växtfärgade garn och gjorde så fint så det inte syntes.......ja som ni ser försvann den noggrannheten någon gång på vägen och byttes ut mot "I don´t give a shit bara de är hela" typiskt mig att alltid alltid få ett par favoriter och slita ut dem fullständigt.
Må ni vara frisk!
Disa

onsdag 5 januari 2011

Ylle knog








Min stick virkade ull klänning är nu färdigställd. Jag är otroligt nöjd med den må jag säga. Jag har använt 100 procent ull garn, så den värmer mig gott. Jag älskar strukturen på det slät stickade som övergår till det virkade mönstret. Jag älskar de grå färgerna, det faktum att den går enda ner till knäna på mig, sitter löst så den är underbart gosig och så fin på samma gång om jag får säga det själv.

Jag använde 7 mm stickepinnar och garnet är tre trådigt, så det gick undan. Till det virkade använde jag också tre trådigt garn och en fyras nål. Som vanligt har jag bara hittat på. Jag fattade mina stickor och följde bilden jag hade i huvudet om hur jag ville att den skulle se ut. Improviserade och hittade på efter arbetets gång. Jag vågar lova att denna är sitt enda av sitt slag – helt unik. Sånt gillar jag!! Unika saker.

Längst ner på klänningen är det en virkad kant, likaså på armarna som jag stickade tre fjärdedels ungefär och utställda. Det var lite svårt att fota den bara, antingen vart det för ljust eller för mörkt. Men nu orkar jag inte fota den mer, dessa bilder får duga! När jag hade haft den på mig en stund, insåg jag att min vikinga nyckel skulle bli till ett fint halsband, med en svart lädersnodd och se fin ut ihop med klänningen – så det fick bli så. Därför följer en bild på det med också.

Det kan nog tänkas att jag gör en liknande i framtiden med, för denna vart min nya favorit klänning. Och jag har så gott som alltid klänning med byxor eller kjol under.
Må gott!
Disa

tisdag 4 januari 2011

Shetlands ullen


Jag har nu funderat i över ett år vad jag ska göra utav detta garn. Jag fick det av grannfrun under mig 2009, jag tror det var september eller oktober. Ja, faktiskt så fick jag HELA hennes garnsamling. Det var lådor och en massa påsar fulla. Man kan lugnt säga att det kändes som julafton för mig. Redan då var det fullt i alla lådor och skåp jag hade lyckats pressa in garn i, så det fanns bara en sak kvar att göra.

Rensa bort kläder!! Nästan två sopsäckar fulla åkte ner i förrådet, för att jag skulle ha plats för allt garn jag fick. Med andakt näst intill packade jag upp lådorna och påsarna fulla med garner. Gissa om jag vart överlycklig då jag såg påsen med Shetlands ull garnet i!! Kanske var det inte den gröna nyans jag själv skulle ha valt, men fin är den!! Jag bestämde mig redan i den stunden att det skulle bli något SPECIELLT.

Och sedan dess har jag funderat och velat mellan olika saker. Det måste ju vara något som garnet helt säkert räcker till med. Och eftersom jag inte är känd för bra planering, utan jag fattar bara stickorna och stickar jag, hittar på eftersom - blir det ju något begränsat. Ett tag var jag inne på att jag skulle nålbinda med det, och jag lutar fortfarande lite åt det hållet. Men så distraheras jag utav andra ideér som poppar upp hela tiden. Varav flera av dessa är stick ideér. *pust*
Undra just om det blir något av detta garn under 2011?.....kanske DET borde vara mitt nyårslöfte?!!
Frid!
Disa

måndag 3 januari 2011

Intensivt rött


Stickar en liten sjal i försenad julklapp. Garnet går i olika intensiva röda härliga toner även om bilden inte förtäljer det så bra. Det är inte så mycket kvar på den, då det går väldigt fort att göra en sådan liten sjal. Jag började på den några dagar innan jul och tänkte att den hinner jag ju klart på ett kick. Men för mycket julgöromål kom emellan. Och sedan stickade, virkade, nålband och sydde jag på annat. Men nu är det inte många varv kvar!!
Lev väl!
Disa

lördag 1 januari 2011

God fortsättning alla!!




Idag vaknade jag halv ett efter en väldigt rolig nyårsafton trots allt. Det var meningen att vi skulle fara bort och fira, men det fick vi ställa in för att yngsta sonen har astmaproblem och måste vila mycket. Äldsta sonen hade sina kompisar här, och på dem var det fullt ös hela tiden och de stojade och tokade sig mest hela tiden och vi skrattade så det värkte i kinderna.

Maten var utsökt!! Det vart plankstek. För mig som inte har ätit rött kött på ca 14 år vart det med kalkonfile på. Det var underbart gott och bara jag tänker på det vill jag ha en till!! Vi var för hungriga för att orka bry oss om att lägga upp allt snyggt på plankan, och detta var den enda bilden jag tog av kvällen tyvärr då kameran dog, för att jag glömt att ladda batterierna. Men så kan det gå....

Så visar jag bilder på ulltossorna jag stickade till sonen, vilka han är nöjd med och glad för. Roligt när det uppskattas!!
Må gott!
Disa